Kärlek är som heroin.

bara för att jag egentligen skulle sova, och bara för att det inte går.
'
inatt när vi kom hem till susanna la vi oss och pratade, om kärlek och hur beroende man är utav det. Jag funderar på vad meningen med att älska någon som inte älskar tillbaka? Varför liksom? Varför kan man inte bara glömma, och hoppas på att man snart hittar någon ny, någon bättre.
Varför kan man älska olika mycket? varför är kärlek som skulle kunna vara det enklaste i hela världen, vara så förbaskat svårt?
Kanske är det så att ibland är man inte ens kära, det kanske bara känns likadant. Ibland behöver man någon just för att man inte vill vara ensam. Intala sig själv att det är rätt trots att det kanske är så himla fel, varför gör man så? är det för att vi är rädda för att bli lämnad ensamma, det är jag iallafall.
Jag skulle kunna älska så himla för mycket bara just för att jag är så jäkla rädd, att vara ensam, att inte ha någon nära.
Att släppa in folk är också svårt, varför ?
varför är det enklare att hålla personer man gillar på distans, inte släppa in dom? förmodlingen för att man är så jäkla rädd att gå sönder, så man vågar inte falla.  Jag skulle inte våga det om inte någon var beredd att ta emot mig, så är det bara.
Det finns alltid de personer man verkligen vågar chansa på och ta risken att gå sönder av, just för man vet att i slutändan hur man nu än gör, kommer man bli sårad på ett eller annat vis iallafall. vi är ju trots allt bara människor.vi sviker, blir svikna, drömmer, önskar och lever. vilsna tonårshjärtan, men fortfarande människor. Kanske blir allt enklare om några år när vi är äldre och mer förnuftiga. vem vet?