julia Hahne

Jag tänker på hur allting var första dagen på gymnasiet och vad pirrig i magen man var, efter tre år här vet jag att man inte behöver vara exakt den alla andra vill att man ska vara utan faktiskt den person du själv vill vara. Man behöver inte lyssna på svenska lärare som tycker att meningarna är för långa, eller på såkallade vänner som har för många åsikter om hur man ska bete sig. Oskar Linnros och Maggio, vara lite för full på susannas altan, pussas med någon man tror för mycket på, dansa runt i vattenspridaren mitt i natten på en alldeles för stor fotbollsplan med världens finaste vänner eller västkusten och trassla upp en massa gömda knutar, ljusa, mörka, läskiga och så vackra korridorer har mina tre år bestått utav.

 

När jag tänker att till hösten så börjar det ett nytt gäng med tjejer på gymnasiet som kommer att växa och jag blir avundsjuk, för de har allting framför sig, här är det allting börjar om. Man kommer in från högstadiet där alla sociala koder finns om vem som är cool och vem som inte är, här blandas alla och här kan börja om,om man vill. Gymnasiet blev för mig en tid där jag fick lära mig att ta plats, jag skulle aldrig annars idag sätta mig på ett flyg till USA nu i Augusti om det inte var så att jag haft världens finaste vänner som lärt mig att sluta vara osäker och vara den jag vill vara. Har haft största ångesten i världen att jag nu lämnar fina vänner bakom mig och börjar på något nytt samtidigt som jag inte kan sluta le av tanken att jag äntligen får göra någonting med mitt liv som jag besämt mig för alldeles själv.

 

Som liten och väldigt pirrig sextonåring gick jag in genom portarna till bergslagsskolans frisörutbildning, och efter en halv termin med världens bästa lärare och mycket jobb gick en mycket sprallig och glad sjuttonåring genom dörrarna på baggium där jag skulle träffa personer som jag idag inte vet hur jag skulle klarat mig utan, ni har gjort mig så stark och allting som vi hunnit med, en hel sommar och vi levde som att morgondagen inte fanns. Sista året spenderade jag och tjejerna på Brogårdsskolan där mycket egentligen är likt högstadiet och där jag bara vill ruska om varenda etta och viska i deras öron, våga ta plats, våga vara den du vill vara och sluta bry dig om vad alla andra tycker, har haft de vackraste tre åren i hela mitt liv och jag har lärt mig så mycket, fått gråta och skratta vartannat nu börjar ett nytt kapitel med en något vuxnare Julia som snart tar sitt pick och pack för att lämna Sverige ett år (minst!!). Det här är bara början på något som kommer bli så himla bra tror jag, nitton år och hela världen har vi framför våra fötter.