julia Hahne

 

Kollade precis klart på ryttareliten och har gråtit mig igenom nästan hela sista avsnittet. Det är så fint, hur mycket en varelse kan betyda och vad mycket man delat med varandra. Blondie är ju inte min längre och kan inte heller skriva att jag var speciellt inne i ridningen de sista åren men det här är första året där jag inte spenderat ute i stallet vilket faktiskt har varit jobbigare än vad jag trodde det skulle bli, jag saknar Blondie, jag saknar att vara ute i stallet och jag saknar allt det där som man delat med sin häst. Allt de förklarade i avsnittet om hur man känner för sin häst, hur bra man känner allt och hur bra hästen känner sin människa, att man vet exakt innan ett hinder om hästen kommer hoppa eller inte. Man är ju liksom ett med hästen, den känner allt man själv känner och jag saknar allt det där, Jag saknar känslan av att gå ut i stallet på morgonen och höra hästarna gnägga eller bara stå och mocka och grabbarna kikar in lite nyfiket. Vad som hände med Blondie tror jag var att hon ofta kände vad osäker jag var, och på det viset gjorde det ju henne mer bestämd. Jag var ju osäker för att jag visste hur lätt hon kunde slänga av mig och därför kanske jag gav med mig mer än vad jag borde gjort. Jag saknar henne men hon är ju inte min längre vilket var det bästa för hon behövde nog en ryttare som var mer erfaren och gav henne den tiden som jag inte gjorde så hon kunde visa sin fulla potential. Men med åtta månader i usa vill jag vara i stallet just nu, jag vill hem och bara vara i stallet.