julia Hahne

Var länge sen jag skrev här, varför vet jag nog inte. Vad säger man, livet kom emellan. Helt vanlig måndagskväll och försöker hitta rätt ord som skulle kunna beskriva vad jag känner just nu, vart i livet jag är eller hur jag ser på framtiden. Men hittar inte orden, känns som att tangenterna framför mig liksom inte hittar fram, och blir bara rörigt när jag skriver. Vill skriva någonting som känns lite längre in, vill hitta orden som får andra att förstå hur allting känns just nu. ska försöka, försöka få ner hur allting känns. 

 

Det är lite drygt en månad kvar innan årskullen under mig tar studenten, då kommer jag bli gammal tänker jag, det är lite drygt en månad kvar innan min lillebror slutar sjuan, då är jag redan där tänker jag, gammal. Jag kan så väl minnas allt, hur det var första dagen på högstadiet, hur det också var att sluta nian, att fylla sjutton år hemma hos Susanna. att gå på sin första riktiga hemma fest, att somna på orust med en vän och önska att man kunde stanna tiden föralltid, att fylla arton och ha världens finaste vänner som fixar med överaskningsfest.

 

När jag kommer hem till Sverige igen, börjar ett nytt kapitel. Ett vuxnare kapitel som handlar om vilka gardiner man ska köpa till framtida lägenheten och vad man ska laga till middag. Hur jag kan lyssna på veronica maggios "17 år i staden där jag växte upp och så märker du hur fort det går?" och nynna med, men nej, jag märkte aldrig för jag var för upptagen med att alltid längta efter nya spännande saker som skulle hända. Nu är det ju somsagt snart ett år sen jag och många av mina vänner tog studenten, jag tittar tillbaka och minns vilka vi var när vi var nyblivna sjuttonåringar och vart jag hittar oss nu, utspridda lite överallt och alla med nya spännande saker framför oss. Jag är så glad att jag hade så fina vänner som stöttade och hållde upp mig när jag inte orkade själv, nu står vi här allihoppa. På egna ben, ett stadigt kvar i det gamla och trygga och ett i vuxenvärldens virrvarr men på egna ben och inte längre någon att falla tillbaka på som vi kanske gjort, jag är så lycklig när jag tänker på hur alltig blev, vart jag är nu och vad jag ser framför mig, hur livet kommer se ut när jag kommer hem och allting får mig bara att le ännu större, det här är ett nytt kapitel i våra liv.