julia Hahne

Ibland hinner man inte riktigt med och jag känner att bloggen har fått legat på hyllan medans jag försökt mig på att  komma in i svenssonlivet med jobb och träning. Jag trivs bra och Sverige ger mig ett lugn som jag har saknat. första dagarna hemma fick jag lite panik, kunde komma in i en affär och affärsbiträderna knappt kollar åt ens håll, man får inga varma hälsningar eller prat om fortsatt bra dag, jag har börjat vant mig nu och inser att den lättheten och glada som vi i Sverige kan tycka är lite falskt inte kommer finnas här, det som USA bjöd mig på. Här hemma är det på ett annat vis, man är mer privat och behöver inte vara rädd för att en främling skulle börja prata med dig när du står i kassan och väntar på att det ska bli din tur. Här sköter alla sitt eget och stör ingen annans space om man nu inte måste, förstås. 

 

Pratade med farmor häromdagen och hon tyckte minsann att det är dags för mig att blogga, hon har ju rätt. Liksom knyta igen säcken på min USA resa och skriva ner allt jag lärt mig, det kommer ju vara så kul att kunna se tillbaka på om några år men jag har liksom inte kunnat uttrycka mig ordentligt, vill inte avsluta ett kapitel i mitt liv som var ett år av allting som jag behövde, att få växa upp. Lite mer än en månad sen var det som Marcus kom och hämtade mig på flygplatsen, då var det fortfarande sommar i luften och jag njöt av att få vara ledig, träffade fina syskon och mina föräldrar, syskonbarn och vänner. sprang runt med Marcus på Ikea och vi drömde oss bort mot framtiden och en egen lägenhet.

Nu är det gråkallt i luften och man vill liksom inte gå upp på morgonen när klockan ringer, cyklar till jobbet på morgonen med vantar och halsduken på. Försöker träna på kvällarna när jag orkar och bara njuter av lugnet. mindfulness?? Haha. 

Men med hösten kommer också myskvällar med tända ljus och bra serier, temys och mysiga promenader bland gula löv och och ett krispigare Sverige. 

 

Vad lärde jag mig nu? 

Jo, jag lärde mig att man ska våga ta plats, våga säga till när det inte känns bra. Men också vad viktigt det är att stå upp för vad man själv tycker. Jag lärde mig att släppa lite på den här stelheten och "lagom-är-bäst" normen, du får vara duktig och du får säga det högt om du vill. Jag har fått träffa så många underbara och fina människor under min resa, men de personer som verkligen har fått det här året till att bli så otroligt bra är min fina värdfamilj The Warnocks, Fanny och hennes snälla värdfamilj och såklart min Josefine. Också en massa andra människor som fått mitt liv på andra sidan atlanten till att bli så bra såklart men utan de personerna ovan hade det här året aldrig gått. Jag njuter av minnena vi har tillsammans och tackar för dom, för peptalk och kramar när det var som jobbigast. Massa prat med mina fina vänner, jag är så glad över att fått lära känna er och att få ha er i mitt liv, långt borta är ni ju såklart nu..Josefine borta i New York och Fanny uppe i Sandviken men allt jag har gjort med er kommer jag spara, ni är bäst tjejer. 

 

En månad har ju gått och jag kom hem med en helt annan livssyn och en annan världsbild än vad jag åkte dit med, jag ska försöka att ha kvar min tankesätt om att världen inte är så stor och vad viktigt det är att resa, viktigt det är att uppleva och njuta av livet, Det är så lätt att man hamnar i ett ekorrhjul med jobb som står på schemat varje dag och ingen tanke på att se något nytt. Jag flyttade ju precis när jag kom hem nästan, ner till Marcus och Kungsbacka och jag trivs, vi jobbar ju båda två just nu och så kommer det nog förbli ett tag framöver, spara pengar. Men tanken är ju att jag ska börja plugga, någongång när högskoleprovet går bra, haha. Jag vill plugga i Göteborg och jag vill plugga till socionom vilket är svårt men nu om några dagar ska jag göra högskoleprovet och håller mina tummar för att det ska gå för sig. Annars då? Livet rullar på och jag mår bra. Jag är så tacksam för allt jag fått lärt mig under det här året men nu blickar jag framåt, har bytt kapitel och är så nyfiken på vad som dessa blad har att erbjuda mig. Kram så länge så hörs vi

/Julia